Vi människor försöker lokalisera Gud. Därför finner vi så mycket av detta i de hedniska gudskoncepten under antiken, såväl som i nyhedendomen. Grekerna trodde att deras gudar bodde på berget Olympus medan germanerna placerade sina gudar i Valhalla. Den franske matematikern och astronomen P. Laplace (1749-1827) sade: ”Jag har sökt i hela rymden, men jag hittade inte Gud någonstans.” Sovjetiska kosmonauter uttryckte sig på ett liknande vis: ”Jag mötte inte Gud under min flygning” (Nikolajew, 1962, i Wostok III).

Bibliskt sett är dessa utsagor i grunden felaktiga, eftersom Gud ligger utanför våra dimensioner. Den som skapat rummet kan inte vara en del av våra dimensioner. Vad mera är, Han genomtränger alla delar av rummet, Han finns överallt! Paulus förklarar detta för de hedniska atenarna på Areopagen: ”För i honom [Gud] är det vi lever, rör oss och är till” (Apg 17:28). Även psalmisten vet att detta är en verklighet när han bekänner: ”Om jag går eller ligger ser du det, med alla mina vägar är du förtrogen. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand” (Ps 139:3 & 5). Detta visar också hur Gud helt och hållet omger och genomtränger vår värld. Den matematiska idén om ett extradimensionellt rum (vårt rum är tredimensionellt) kan hjälpa till med frågan om var Gud finns: ett n-dimensionellt rum är endast en delmängd av (n + 1)-dimensionen. På samma sätt kan inte ett fyrdimensionellt rum uppfattas av ett tredimensionellt rum, men det genomtränger ändå det tredimensionella rummet helt och hållet. Skriften illustrerar detta när det står i 1 Kung 8:27: ”Men kan verkligen Gud bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte.”