Före syndafallet (1 Mos 3) fanns varken död eller lidande, varken smärta eller något av det som nu orsakar oss sådana problem. Gud hade skapat allt på ett sådant sätt så att människan kunde leva under ideala förhållanden. Av sin egen fria vilja beslutade människorna sig för att följa sin egen väg, vilket ledde dem bort från Gud. Varför Gud ger oss ett så brett spektrum av frihet är något vi inte kan förklara. Men vi ser, att vända ryggen till Gud leder till elände. Bitter erfarenhet visar oss detta även idag. Vissa människor tenderar att skylla på Gud. Men vi bör komma ihåg, att det är vi människor som är ansvariga, inte Gud. Om vi kör på motorvägen om natten med släckta strålkastare, och som en följd av detta orsakar en olycka, så kan vi inte skylla på biltillverkaren. Han tillhandahöll strålkastarna som en ljuskälla. Om vi medvetet stänger av dem, så är det på vårt ansvar. ”Gud är ljus” (1 Joh 1:5), och när vi rör oss in i det mörker som är separation från Gud, så kan vi inte klaga på Skaparen som har skapat oss för att leva nära Honom. Gud är och förblir en kärleksfull Gud eftersom han gjorde något som ingen kunnat föreställa sig: Han gav sin egen Son för att förlossa oss från en situation som endast vi ansvarar för. Jesus sa om sig själv i Johannes 15:13: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Finns det en större kärlek? Aldrig har något större gjorts för mänskligheten än det som Jesus gjorde på Golgata! Korset är sedan dess höjdpunkten av gudomlig kärlek.

Vi alla – vare sig troende eller icke-troende – lever i en fallen värld. Lidandet, med alla dess manifestationer som är så välkända för oss, utgör en väsentlig del av den här världen. Individuellt lidande förblir obegripligt för oss. Varför har en person det väl ställt, medan en annan drabbas hårt av olyckor och allvarlig sjukdom? Ofta tycks den troende få lida mer än den icke-troende. Psalmisten noterar:”

För jag greps av avund mot de högmodiga när jag såg de gudlösas framgång. De är fria från plågor fram till sin död, deras kroppar välnärda. De drabbas inte av mänsklig nöd, de plågas inte som andra människor.” (Ps 73:3-5).

Han värderar emellertid korrekt sitt individuella lidande och inser att det inte är ett straff för hans synd. Han grälar inte med Gud utan klamrar sig fast vid honom:

”Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. När min kropp och mitt hjärta ger upp, är Gud mitt hjärtas klippa och min lott för evigt.” (Ps 73:23-24, 26).